Såja, brevbärare. Det ska nog lösa sig. I två dagar har jag fått åka med å "se och lära" som det så fint heter. Och såhär långt måste jag säga att brevbärare verkar vara ett bra jobb. Absolut inget jag kan se mig själv stanna på. Men bra. Jag har småjobbat lite på diverse lager och kontor där de flesta som knegar där bara är intresserade av att göra sin grej å gå hem. Brevbärare är inte det. 

Alla är glada å tevliga och verkar faktiskt trivas med de de håller på med. Vilket med döma av mina erfarenheter är relativt sällsynt. Folk trivs med att jobba på posten. Å jag får känsla av att det inte är något de bara säger. Som folk säger att allt är bra om man frågar hur läget är, när det egentligen är skit. Det är genuint. De gillar det. Vilket gör att jag tycker att det är roligare. Det skapar inte bara bättre stämning på arbetsplatsen. Jag dras ju med i känslan av att, fan om de tycker att de roligt kanske jag kan tycka det med. Jag är rätt kritiskt mot jobb eftersom jag inte riktigt gillat några av ställena jag arbetat på tidigare. 

Postpost

Okej. Jag fick precis ett jobb. Ett jobb på posten. Ett ganska schysst jobb för en person i min ålder med mina erfarenheter. Sommarjobbet på Alwex var heller inget hinder utan jag kan jobba fram tills dess och även efter om jag känner för det. På samma postkontor jobbar också Olof, en av mina bästa vänner. Plus min önskan om att få testa något nytt, något annat än att rulla tummarna på simhallen eller stirra in i en datorskärm på kontoret går i uppfyllnad. Låter jättebra eller hur! Nja, för att citera Tony Irving, MEN, det känns inge bra. Det känns inte dåligt, men jag är inte övertaggad heller.  Det känns, ja. Jaha. Japp. Trevligt. Lite som att sitta på en restaurang och servitören kommer ut med tonfisk. Man är lite besviken över att det inte var lax, men ändå glad. För det kunde varit torsk. Lite så känns det just nu.

Allt blandas med att jag måste tacka nej till simhallsjobben som kommer. Jag gillar ändå simhallen för de är så pass socialt som det ändå är. Jag gillar ju att prata med folk. Samtidigt vill jag som sagt testa lite nya saker och då måste man ibland ge upp de gamla. Jag kan inte få allt.

Det finns en rädsla som sprider sig i mig. En oro för att jag inte kommer hinna med något annat. Jag är vid det här laget så van och så rotad i att ha mycket fritid att spela med. Har gott tid att hinna med alla mina intressen plus lite till (oftast lite för mycket tid om jag ska va helt ärlig). Men nu helt plötsligt, kommer mycket av tiden och energin att gå åt på jobbet. Och jag är rädd att energi och tiden för att göra att de som jag älskar kommer att tyna bort. Gradvis försvinna. Jag gillar att bara fördriva tiden på, i mångas ögon meningslös skit. Rockstjärne-liv helt enkelt. Det "vanliga" livet skrämmer mig. Jag är rädd att fastna där. Därför lovar jag mig själv här och nu att jag fortfarande ska skapa mig tid till att göra det som gör mig lycklig. Med all säkerhet innebär det att jag kommer ta tid från något annat, men då får det bli så. Det är viktigt för mig. En del av mig tycker att jag är världen största gnällspik. Som klagar för att jag fått ett jobb. Hur i helvete kan man göra det? Det finns folk som inte ens får ett jobb hur mycket de än försöker och här sitter jag å tycker synd om mig själv att jag tvingas välja. Missförstå mig inte. Jag är tacksam. Tacksam för alla de positiva faktorer som ett jobb innebär, MEN, det förringar inte det jag känner. 

För att sammanfatta det här inlägget kort; Jag har fått jobb. Jag tycker det är bra. Men det känns fel.

Efter att inte sovit på hela natten då förväntningar över första tuggan var för stor fick jag äntligen, efter sju dagar, äta mat. Det går inte att beskriva. Kanske Håkan Hellström kan finna någon passande metafor för hur det känns att få äta mat igen men jag kan de då inte. Det är beyond believable. Det är en av många saker som inte kan förklaras, det måste upplevas. Att känna de små nötbitarna och russinen rulla runt i munnen som karussel av regnbågar slog min skalle i tusen bitar. Jag minns ingenting av de första tuggarna jag var i sådan extas att det raderades ur mitt minne sekunden de inträffade. En sådan tillfredställelse har jag nog inte kännt sen, ja. Jag vet faktiskt inte. 

Jag hade som sagt inte sovit en blund på grund av alla förväntingar jag hade i mitt huvud. Det gick helt enkelt inte att somna och vid halv fyra gav jag upp, slog upp datorn och tittade ikapp Mästarnas Mästare tills mamma steg vid sex-tiden och det kändes tillåtet att äntligen äta frukost. Äta frukost. Låter konstigt att säga det. Jag har ätit frukost. Hihi. Känner mig nästan lite halvkriminell. Första målet bestod av naturell yoghurt med hemmagjord granolamüsli (japp, jag har gjort den själv) toppad med lite banan och frysta blåbär. En rätt som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta. 

Jag är i sådan trans just nu, trippar av maten så mer skriver jag inte just nu. Kommer kanske ett mer utförligt inlägg senare men för nu ska jag bara njuta tillvaron. Maten, solen, ledigheten, livet.

Mat é fint

Opp och ner, ner och opp! Beskriver min tillvaro ganska bra just nu. Om förgårskvällen var en det tyngast på länge och klart den värstatiden  under fasta var gårdagen som helhet den mest smärtsamma hittills. 8 timmars jobb påverkade med all säkerhet. Har nog aldrig känt mig så orkerslös, "tröttpålivet" som igår. Benen bar mig knapp, a la spagetti, och i princip varje gång ja ställde mej upp fick erfara lågt blodtrycksfall. Ett tecken på att fasta och jobba, inte är någon kombo. Iallafall inte igår.

När jag väl kom hem igårkväll var jag fullständigt utmattad. Satte mej ner med de andra i soffan och åt/drack kvällsportionen bujlong och halvdäckade sedan framför Lakers på tv:n. Kände mej som ett sjukt barn som bara låg och vill bli ompysslad. Tyckte fruktansvärt synd om mej själv. Det var synd om mig. Det är synd om mig. Det som inte tycker det borde testa att fasta. Det var också en märklig känsla jag fick uppleva igår som aldrig någonsin upplevt tidigare. Känslan av att känna sig sjuk fast veta att man inte är sjuk. Jag kände mig sjuk, fast ändå inte. Ja fast nej, på något märkligt vis. Hur som helst halvsov jag där i soffan medan lakers förlorade. Tydligen var de en bra hockeymatch. Fan skulle jag veta. Efter matchen var det i princip dags för sängen men då satte snurrkarusselen igång i skallen. Om det beror på fastan eller något annat, ingen aning men huvudet snurrade som aldrig. Så mycket tankar, så mycket oro, allt det där man inte hinner tänka på dagen för man är distraherad med bara exploderade som en atombomb i huvud och jag måste legat där i timmar å snurrat innan jag till slut lyckades somna. 

Nu har jag vaknat, och känsla är en helt annan. Jag drack frukostbuljongen men om jag ska vara helt ärlig var jag faktiskt inte så sugen. Jag var inte så hungrig, Det är sjukt. Hur kan jag vara så hungrig att jag knappt kan somna på kvällen och sen inte vara det när jag vaknar? Vill gärna ha en förklaring, för jag antar att det finns en sådan. Nu mår jag, förutom att jag översovit lite faktiskt riktigt bra. Känner att jag har bra med energi, och fastan. Ja, fastar ja ens? Lite så känns det. 

Jag ska jag ut i solen och plockat nässlor. Det blir dagens aktivitet för jag tror att den energi jag känner just nu är lite på låtsas, Vill inte anstränga mig för mycket och använda energi som jag egentligen inte har. 

En korv hade varit gott.

Denna kvällen går till historien. Värdelös. En av de värsta kvällarna i mitt liv. Inget som gick min väg och jag kände mej så uppfuckad både fysiskt och mentalt. Framför allt mentalt. Allting blir större än vad det egentligen är. Jag blir överkänslig, tar allt så hårt. Tar allt som om de vore jordens undergång. Men om jag bara får en bit mat kommer allt blir bra. Precis så känns det. Det låter ju sjukt när jag hör det i klartext, men så är det fan. 

Ikväll kände jag mej som världen tråkigaste, torraste, mesigaste, osocialaste tönten någonsin. Hatade mej själv. 

Godnatt,

Usch vilken natt. Hungern har hållt mej från att sova. Jag låg å vred å vände på mej i timmar kändes de som. Har ingen aning om den faktiska tiden. Men den där skrikande hungern som jag klarat mej ifrån så här långt kom till slut ikapp mig. Magen kurrar som aldrig och strax ska jag iväg till jobbet. Kul. Utmanande iaf. 

Deluxw kvällen blev ändå hyfsat rolig trots mitt "tillstånd". Visst var det svårt när det andra fick in sina goda rätter och inte minst när tårtan serverades på slutet. Jag tycker ändå att jag lyckas tänka bort de relativt bra! Men framåt småtimmarna kände jag av de rejält och jag kände jag faktiskt lite full, tro de eller ej. Vet inte om det beror på fastan, eller att jag drogs med i atmosfären ute på krogen. Märkligt vad det iaf. När jag staplade mot pissuaren och det kändes exakt som när jag går å pinkar på fyllan. Fast spiknykter. Det går alltså att bli full utan alkohol, nu är det bevisat. 

Allt var så vacker. Det var något jag kom underfund med under middagen när de andra satt å smaskade i sig sin hamburgare, rotfruktstallrikar och skaldjursplankor. Fan va vackert allt är egentligen. Träden, himmelen, bilarna, husen, lamporna glasen. Att allt bara kan finnas. Så fantastiskt. Jag satt i nästan 5 min å bara beundrade ett champagneglas för jag tyckte det va så vackert.

Just nu har jag lite panik för hur dagen ska arta sig med tanke på att jag också ska på fest ikväll. Kommer jag orka. Den som lever får se. Nu ska jag till jobbet och leka pirat.

Varför är rommen alltid slut?

Då var det matdags, inte för mig då men för resten av gänget. En god vän fyller år och det ska firas med middag på Kafé De Luxe. Frestelsen kommer förmodligen att ligga runt 13 på en tiogradig skala. Ett test för mitt psyke. När jag ser på det som en utmaning, en tävling känns situationen helt plötsligt inte lika värdelös längre. Då finns det ett mål med de, ett syfte. Tävlingsmänniska som jag behöver jag förmodligen en morot. En extra utmaning.

Vad säger man till en liten unge som man vill ska göra något, jo man säger att man aldrig tror att de skulle klara av göra de. Att de är för fega, för lata, för dumma, för svaga, då jävlar blir det fart på dom. Ungefär så känns det för mig när jag berättar för andra om min fasta. Folk försöker hitta allt fel och ifrågasätter för med mesta på ett ganska trångsynt sätt. En god vän frågade lite halvt påstående om jag t.ex inte kände mig oartig som satt runt ett bord där alla åt gott och jag satt med min kopp té. Det fortsatte sedan med argumenten att om någon, säg en överviktig person som försöker gå ner i vikt, äntligen skulle unna sig lite lyxmat och så sitter jag där och "bantar". "Tänk vad dålig den personen skulle känna sig. Ni får avgöra själva om ni håller med. Min egen åsikt låter jag vara osagd men jag tror ni kan gissa vad jag tycker om de åsikterna. 

Annars då? Jo jag sörplade precis i mig min sista smoothie för den här fasta. En päron/spenat/nässel/grönkål/ingefära/citronsmoothie får avsluta nedtrappning då det från och med imorgon bara är juice och buljong som gäller. Jag längtar... Nu ska jag ner och titta på när folket runt mig slukar oxfilé, skaldjursoppor, ugnsbakade grönsaler mm. LÄNGTAR.

Kram till er som vill ha en.

Dag 3 på fastan. Den värsta dagen hittills. Dag 1 och 2 gick ändå relativt smärtfritt förbi. Men nu börjar kroppen och hjärnan säga ifrån, känner mej yr och vaga symptom av feber. Hjärta slår onormalt hårt. Inte snabbt, men hårt. Dricker te som en galning för att stilla hungern . Det hjälper ändå hyfsat bra. Och så länge jag inte utsätts för frestelsen att äta går det faktiskt ganska lätt. Men när andra äter, när jag känner lukten av mat, ser mat, hör ljudet av munnar som smaskar, bestik som dras mot tallriken, då. Då är det jobbigt. Köket är fullt av frestelser. Mamma bjöd hem folk igår och rester av chips, nötter, godis och pizzakartonger står kvar i köket. Varje gång jag går förbi känns det som golgata. Hatar köket. 

Allt blir jobbigt just nu. Allt blir tusen gånger större än vad det egentligen är. Det kan va småsaker som att behöva resa sig upp för att sätta i laddaren till datorn. Att juicen jag vill ha inte finns i butiken. Allt förstoras upp jag ser det som världens största problem och jag blir näst intill gråtfärdig. Konstigt.

Jag ska jobba imorgon med. Kommer bli väldigt intressant att se hur jag klara av de. De säger att efter tre dagar har man vant sig vid att inte äta och känslan blir inte lika påtaglig. Vi får väl se, men just nu känns det rätt hopplöst.

Ge mej korv